Bolt Action - The Soviet Union - Weapons Team

Infanteriets vapenteam är en viktig del av varje Bolt Action-armé och ger din styrka stor taktisk flexibilitet. Prickskytteteam, granatkastarteam och eldkastarteam hör till de vanligaste och ställer din motståndare inför flera utmaningar att övervinna.

Prickskytten blev synonym med Röda armén, särskilt under de hårda belägringarna av Stalingrad och Leningrad. ”Prickskytteskolor” inrättades i sönderbombade byggnader och källare, där framgångsrika prickskyttar förde sina färdigheter vidare till ett ständigt växande antal elever – många av dem kvinnor. Den sovjetiska propagandan ägnade framgångsrika prickskyttar stor uppmärksamhet och uppmuntrade en doktrin av ”prickskytteism” bland trupperna. Prickskyttarna använde kikarsikten på antingen ett Moisin-Nagant 1891/30 med repeterfunktion eller, mer sällan, ett halvautomatiskt Tokarev SVT-40-gevär. Flera olika ammunitionstyper användes, däribland spårljusammunition och pansarbrytande ammunition. Sovjetiska prickskyttar fanns tillgängliga på kompaninivå och arbetade i team eller ibland på egen hand. Enskilda grupper i Röda armén hade ofta en utsedd skarpskytt med ett kikarsiktesförsett gevär för att kompensera för bristen på eldkraft på långa avstånd till följd av det stora antalet kulsprutepistoler som användes. Sovjetiska prickskyttar blev kända för sin fältvana, sin förmåga att röra sig oupptäckta och sitt tålamod. De mest framgångsrika prickskyttarna stod var och en för hundratals nedkämpade fiender – omkring 500 var det högsta registrerade antalet för en enskild prickskytt.

Den lätta standardgranatkastaren som användes av ryskt infanteri under andra världskriget var 50mm Infantry Mortar Model 1940 (50-PM 40), en billigare version av den tidigare modellen från 1938. Dessutom fick den sovjetiska armén ett betydande antal 2-tumsgranatkastare från Storbritannien genom Lend-Lease. 50mm-granatkastaren betraktades som en ”kompanigranatkastare”, till skillnad från de tyngre bataljonsgranatkastarna på 82mm och regementsgranatkastarna på 120mm. Till en början tilldelades 50mm-granatkastarna enskilda team på plutonsnivå, men senare samlades de oftare på kompaninivå för att användas i större antal tillsammans. Vapnet var lätt att bära och kunde avfyra spräng- eller rökgranater på ett avstånd av över 800 yards.

Sovjeterna använde eldkastare i stor omfattning, däribland stationära typer som FOG-1, vilka grävdes ned för att täcka bunkrar och skyttegravar. På grund av brister i utvecklingen av andra effektiva pansarvärnsvapen lade Röda arméns doktrin stor vikt vid att använda eldkastare både som pansarvärns- och antiinfanterivapen. År 1943 bildade de till och med separata motoriserade pansarvärnsbataljoner med eldkastare. De överlägset vanligaste ryska eldkastarna var de bärbara ROKS-typerna. ROKS-2 utformades med en bränsletank som såg ut som en vanlig ryggsäck och ett munstycke som liknade ett gevär, för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet på slagfältet.

Innehåller följande Warlord Resin Plus™-figurer:

• Prickskytteteam med 2 man
• Lätt granatkastarteam med 2 man
• Eldkastarteam med 2 man

Dessa figurer är gjutna i vårt nya och förbättrade Warlord Resin Plus™